lördag 7 mars 2015

När orken tryter

Som ni alla märker har jag varit osynlig ett bra tag, har faktiskt inte haft ork till att varken blogga eller läsa era fantastiska bloggar. 
Har egentligen ingen ork just nu heller men jag tänkte jag måste ge ifrån mig ett livstecken och tala om för er som undrar att det blir ingen Vårteckensutmaning i år från min sida. 

Just nu kretsar mitt liv runt att försöka hålla humöret uppe och att orka ta mig ur sängen varje morgon. 
Känner mig inte sjuk, bara fullständigt dränerad på energi. 
Känner mig inte heller ledsen eller arg, bara helt tom.
Skulle behöva motionera, umgås med vänner, skratta och vara glad, men det är bara fysiskt omöjligt just nu.
Hjärnan är verkligen helt trasig och urvriden, men som den kameleont som jag är så sätter jag på mig ett leende varje morgon och traskar till jobbet.
Jag har en förstående och helt underbar chef och kollegor, så även om det inte märks så mycket på mig så är jag öppen och ärlig med dem om min situation.
Jag har fått full frihet att styra min arbetstid och min arbetsplats, så många dagar jobbar jag från köksbordet.

Även om det just nu känns mörkt och helt hopplöst så vet jag att de insatser vi gör nu kommer att leda till något bra om jag bara håller i det.
En överbelastad hjärna läker inte lika fort som ett benbrott, det här kommer att ta tid.
Jag är villig att göra denna resa även om den kanske i slutändan betyder att jag måste tänka om helt både med mitt privatliv men också med mitt yrkesliv.
Jag har ett underbart team bakom mig som stöttar och förklarar att det jag upplever är helt normalt, min hjärna och kropp reagerar precis så som den är byggd att göra.
Den behöver bara återhämtning och lugn och ro...i mängder.

Jag förstår nu varför djur gärna drar sig undan när de är skadade eller döende, för när man är så trött och tom på energi som jag är just nu så skulle ingenting vara skönare än att få stänga in sig i ett tyst och svalt rum och aldrig mer komma ut.
Men jag vet också att det är det absolut sämsta man kan göra när man mår så här.
Jag har en stor familj runt omkring mig varje dag, så jag tvingas till att umgås även om det gör så ont ibland att jag bara vill gråta.

Tror jag är skrämmande nära botten just nu, men ibland måste man ner dit och vända innan man kan börja sin klättring uppåt mot ett bättre mående och ett friskare liv.
Så det är vad jag tänker lägga min energi och tid på de närmaste månaderna.

Jag hoppas ni andra mår bra och trivs i det vårväder som nu börjar sin klättring upp genom landet.
Sköt om er så hörs vi när krafterna börjar hitta tillbaka.

♥ KRaM aNNiCa ♥

Igår när jag hämtade ved fick jag syn på denna lilla godbit i ögonvrån.
Rabatten på framsidan är snöfri trots att resten av gården ligger under flera dm snö.
Så på en liten del av vår gård är det nu vår.

16 kommentarer:

  1. Självklart att du måste prioritera dig själv just nu och ingenting annat. Släpp alla så kallade 'måsten'. Gör sådant som du mår bra av - kanske promenader, titta, lukta, slappna av, bara finnas till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för alla fina ord, varje dag för jag en kamp mot att släppa alla måste och bara fokusera på det som är allra mest nödvändigt. Det är inte lätt när man är van att fara fram som en virvelvind, men jag jobbar på det.
      Önskar dig en fin vårvecka!
      Kram Annica

      Radera
  2. JAg har saknat dig och ditt bloggande och undrat var du är. Men nu förstår jag....fy, vad jobbigt du har det nu. Känner själv igen dina symptom, har själv varit där. Vila, vila, vila och en förstående familj, kolleger behövs nu. Massor av kramar till dig.//Anne-Lie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke och för att du har saknat mig <3. Jag har saknat att läsa om dig och alla andra fina bloggare där ute också. Tar en dag i sänder och hoppas att jag blir starkare för varje dag om än i pyttesmå steg.
      Önskar dig en fin vårvecka!
      Kram Annica

      Radera
  3. Kram på dig. Vila om kom tillbaka på din blogg när du känner lust. Det man vill är ju att vakna på morgonen och känna sig full av liv. Gör man inte det bör man komma på vad som ska ändras. Du är klok, använd det!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, du är rätt så klok du med märker jag =). Jag längtar efter den dagen jag får vakna och känna mig full i liv igen, den dagen är kanske rätt så långt borta just nu men jag ska ta mig dit!
      Mitt allra största problem är nog att jag vet exakt vad som är rätt och fel, men ändå väljer jag fel väg för att jag är mest bekväm på den vägen. Nu måste jag lära mig att ta rätt väg även om den till en början kommer kännas obekväm och jobbig.
      Önskar dig en fin vecka!
      Kram Annica

      Radera
  4. Styrkekramar från grannen <3

    SvaraRadera
  5. Det här var en riktigt sorglig läsning!
    Eftersom jag har varit där du är så känner jag igen tankegångarna allt för väl. Att veta att allt inte står rätt till, man känner inte igen sig, man vet att man tappat kontrollen och ändå klamrar man sig fast vid vardagslivet som om livet hängde på det. Jag var rädd för att hamna bland "de andra" . De sjukskrivna.
    Ledsen att säga det men ju fortare du låter kroppen och hjärnan få komma till ro, låta dig själv bara vara, desto fortare kommer du att återhämta dig. Fast fort går det nog inte ändå. Det tar tid och när man har återhämtat sig finns en viss stresskänslighet kvar. Det är lätt att trilla dit igen.
    Din kropp skriker stopp! Hjälp! Det går inte längre. Dags att lyssna och ta den på allvar.
    När jag befann mig i detta läget fick jag allt mindre gjort på jobbet och kompenserade genom att bli ännu flitigare men arbetet blev ineffektivt. Stod mest och trampade vatten.
    Skönt att du har förstående arbetskamrater. Då förstår de säkert också att du kämpat hårt och gett allt.

    Största goaste kramen till dig
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för alla varma och kloka ord, jag kan inte annat än hålla med dig i det du skriver. Jag har två sjukskrivningar bakom mig som jag inte låtit mig själv bli återhämtad ifrån, så jag har bäddat för detta alldeles själv =(.
      Jag har givit allt och lite till på jobbet, jobbat 65-70 timmar många veckor till vilken nytta? Ingen tackar mig utan bara fyller på arbetsuppgifterna, så nu är det dags för andra att kliva in och göra jobbet eller så måste någon inse att det behövs en person till om man vill ha arbetsuppgifterna gjorda.
      Har lovat mig själv att ge de åtgärder vi vidtagit två månader till, sedan drar jag i handbromsen och går hem.
      Jag vill hitta balansen i mitt liv och framför allt hitta glädjen.
      Önskar dig en fin vårvecka!
      Kram Annica

      Radera
  6. Låt läkande och återhämtning få ta den tid du behöver och ta hand om dig själv och de dina i första hand.
    Varma kramar Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste, finaste Ann, jag lovar att göra mitt bästa <3
      Kram Annica

      Radera
  7. Kan bara hålla med Anette i hennes råd till dig. Jag var där du är nu i höstas och är sakta på väg tillbaka, i min egen takt. Låna gärna boken "En lisa för själen" på biblioteket, den fick jag tips om och den var bra. Skriven av Eva Robild och med vackra foton av Annika Christensen. Läste den lite i taget den första tiden och fann styrka av att känna igen mig.
    Stor kram till dig!!!
    Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina råd och boktips. Att så många av er tar sig tid att lämna en kommentar och att dela med sig av sina erfarenheter betyder mycket för mig. Jag ska skriva upp vad boken heter, har en annan bok på väg hem just nu som också ska vara bra.
      Stora kramar tillbaka <3

      Radera
  8. Sänder mina varmaste styrkekramar. ♥
    Du vet vad som händer i din kropp och själ och du förstår att du måste hitta ett sätt att återfå energi i lugn och ro. Det är ändå goda förutsättningar för att du ska kunna vända den negativa situationen. Sån tur att din arbetsplats är relativt förstående och att du kan styra jobbet själv. Hoppas att du hittar en balans där det fungerar.
    Jag har varit där i gränslandet av utbrändhet och vet hur svårt det är att orka igenom dagarna. Det tar tid att få tillbaka energin. Ofta är vår tidsuppfattning präglad av lyckliga slut i 90 minuters filmformat. Men i verkliga livet är väl ett realistiskt mål 90 dagar för att kunna märka en säker förbättring. Det är lååång tid. Men under tiden så får man försöka hitta de små sakerna som ändå ger glädje. Hoppas att du reder ut detta och att det snart vänder. Var uppmärksam så att du inte pressar dig själv för hårt. (Det finns ju en risk att kunskapen om hur man ska göra för att må bättre, bara blir ytterligare ett krav en börda.)
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du för alla fina ord och råd, samtidigt som jag är glad att ni är många som har egen erfarenhet och kan dela med sig så blir jag ledsen och förfärad över hur många vi är som pressar oss för hårt hela tiden.
      Visst hade man önskat att det var en quick fix, men precis som du skriver så är vägen tillbaka lång och dessutom kantad med återfall och fällor.
      Jag försöker smyga n lite frisk luft och vardagsmotion i mitt liv igen, från att ha varit en riktigt aktiv människa har mitt liv det senaste halvåret varit så långt ifrån motion och frisk luft som man bara kan komma. Med motion och frisk luft så kommer orken lite tillbaka och då hoppas jag att det blir lättare att ta itu med andra saker också.
      Massor av soliga vårkramar tillbaka <3

      Radera