onsdag 22 oktober 2014

Perspektiv

Idag var det dags för mitt fjärde pass med min PT, benpass stod på schemat. 
Trodde i min enfald att jag var svag i armarna och hyfsat stark i benen, men det fick jag snabbt äta upp.
Är iof så otränad man bara kan bli så eg kanske jag inte ska vara förvånad.
För hur gärna jag än önskar så blir man inte stark och vältränad av att inte träna.

Fy fan vilket jobbigt pass det var. 
Trodde ett tag att jag skulle kasta in handsken och gå hem.
I ett surt ögonblick i benpressen förklarade jag för henne att hon var värre än alla barnmorskor jag träffat.
Hon bara skrattade och skrek
"Kämpa" "En till" "Två till" "Andas""Mer kan du""Bättre kan du""Bra jobbat"
Hmm eg tycker jag om henne, men mitt i den värsta smärtan och muskelskakningarna så är hon billig kan jag lova =)
Men det är precis det här jag behöver, tyvärr skulle jag behöva henne varje dag i mitt liv.

På darriga, svaga ben vinglade jag som ett fyllo in i duschen och kände mig hyfsat nöjd med mina 80 kg i benpress.
Men då fick jag höra att jag tar minsann 100 kg av en annan i omklädningsrummet.
Sedan försökte jag läsa på nätet vad man kan förväntas pressa helt otränad som nybörjare och då hittar jag siffror som för mig känns helt verklighetsfrämmande.
Började allvarligt tvivla på mig själv och min träning.
Men sedan bestämde jag mig för att skita i det och inte bry mig om att andra pressar 100, 150 eller 200 kg.
Det här handlar om mig och min personliga utveckling.
Fine, jag grejar bara 80 kg just nu, men tänk vad jag kommer att utvecklas när jag tränar i benpressen.

En blandad dag på jobbet, några riktigt bra möten och ett riktigt skitmöte som åter igen får mig att tvivla på mitt yrkesval och min framtid där jag är.
Då känns det extra skönt att få avsluta dagen med ett bra planeringsmöte hemma vid köksbordet samt med en bukett rosor från äldsta sonens flickvän 

Så nu ska jag ta mina trötta ben och gå och lägga mig och ha den fina avslutningen av dagen i mitt minne och förtränga allt tråkigt som hela tiden sker på alla arbetsplatser hela tiden.

God natt med er!

♥ KRaM aNNiCa ♥

En vacker bukett rosor kan trösta en deppig själ 
Tack fina Maya 

4 kommentarer:

  1. Det lät kämpigt med träningen. Jag gillade att träna innan jag blev sjuk. Nu är det helt omöjligt och jag har en dos energi per dag att fördela under dagen, sen är den slut.
    Vilka fina rosor du fick :-D och det skulle glädja vem som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan tänka mig att det är kämpigt när energin tar slut hela tiden. Jag har haft utmattningsdepression så jag kan sätta mig in i känslan att vara helt tom på energi. Eftersom jag är på gränsen att falla dit igen så måste jag hitta en väg tillbaka och träning ger energi om jag bara lyckas skrapa ihop tillräckligt med energi för att orka träna.
      Önskar dig en fin helg!
      Kram Annica

      Radera
  2. Asch, inte jämföra sin egen träning med andras, det är ju det man själv gör som räknas. Jag tycker du är duktig!
    Så rart att ge dig blommor, vilken tjej!
    Agneta kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Agneta, jag behöver lite pepp just nu <3
      Ja, hon är gullig den lilla tösen =)
      Kram Annica

      Radera