lördag 20 september 2014

En ska bort

En massa att berätta och visa, men ingen ork...därav bloggtorkan. Å det här blogginlägget är varken positivt eller roligt att läsa, så de som vill veta roliga saker eller titta på fina bilder kan sluta läsa här.
Det handlar om utmattning, om att leva på gränsen till utbrändhet och om att se sanningen i vitögat.

Jag borde ha skrivit om New York, om vår härliga lillsemester till Åland, om Wien, Bratislava och EM-kvalet i fotboll, om alla roliga fotbollsmatcher, om den härliga sensommaren och den härliga hösten, om alla goda recept och inredningsidéer, men varje gång jag sätter mig vid datorn känns det bara jobbigt och tungt. Behovet av att skriva ner alla dessa saker handlar inte om att jag absolut måste dela med mig till er alla och få en massa fina kommentarer (även om jag verkligen uppskattar alla dessa fina kommentarer ni skriver - ni är så goa och härliga hela bunten!) utan det är mer för att jag ska kunna titta tillbaka och minnas. Mitt minne är numera så dåligt att jag glömmer bort platser och ställen jag besökt, och då är det skönt att bara klicka in sig i bloggen och väcka till liv alla minnen igen.

Jag borde ha varit en bättre vän, men varje gång jag sträcker mig efter telefonen så känner jag mig bara tom och innehållslös. Att finnas till för andra oavsett om de mår bra, dåligt eller svårt sjuka är extremt svårt och krävande när man själv balanserar på en tunn tråd. Jag känner också en djup sorg och maktlöshet av att veta att en person jag tycker väldigt mycket om troligtvis inte finns med oss länge till. 

Jag borde vara en bättre kollega, men merparten av mina dagar går åt till att försöka förstå vad det är jag borde göra. Hjärnan har loggat ut och jag hittar inte lösenordet just nu för att kunna koppla upp mig igen. Jag känner mig stressad, korkad och allmänt dum mest hela tiden. Hetsjakt på hetsjakt trots att vi redan springer så fort vi bara kan och ovanpå det mister vi två kollegor, en till en konkurrent och en i cancer. Även om inte jag jobbat nära någon av dem så är det människor som dagligen funnit i mitt arbetsliv och dessutom är många andra djupt berörda och behöver stöttning och tid i sin sorg.

Jag borde vara en bättre mamma, en sådan där som kommer ihåg åtminstone de mest väsentliga sakerna här i livet, men även här har min hjärna loggat ut. Vad då mat, tvätt, läxläsning, föräldramöten, träningstider, läkartider? Tur i oturen är killarna rätt så stora så de måste helt enkelt ta ett ökat ansvar själv.

Jag borde definitivt komma ihåg att träna, men här sätter både orken och min svåra allergi stopp. Jag är så förbannat trött på att inte veta vad det är jag är allergisk mot samt hur jag ska bli av med den!

En massa borde och måste som alla normala människor tydligen klarar av, men inte längre jag.

Jag känner mig som den felaktiga rutan i Magnus och Brasse "En ska bort". Hur jag än vänder och vrider på frågan så är jag den felande länken.

Magnus, Brasse och Eva
En ska bort
Efter två tidigare sjukskrivningar och ett högtidligt löfte till mig själv att aldrig sätta mig i samma sits igen så har jag återigen låtit det gå för långt. Jag är väldigt mycket sämre än tidigare och troligtvis kommer min hjärna aldrig läka igen. Ett faktum som gör mig både livrädd och besviken, varför lät jag det gå så långt?

Under ett års tid har jobbet varit ett rent helvete, så mycket slit och övertid och ändå hinner man bara skumma på ytan. Och blickar jag framåt, in i den kommande hösten och vintern, så känns de senaste sex månaderna som en smekmånad. Inser att det här kommer inte gå. Sent ska syndaren vakna och för 1,5 vecka sedan drog jag i handbromsen (igen - den börjar bli utnött nu), övertidsstopp, rehabmöten och en personlig tränare är mina första steg på vägen mot ett bättre liv. Det har väl gått sisådär än så länge, ska man hinna med det allra mest nödvändiga på 8 timmar så hoppar man lunchen. Skärpning fru Östlund!

Så den här helgen ska jag bara slicka mina sår och läka. Försöka hämta kraft och ladda batterier. 
Försöka leva här och nu. Nu idag med lillens fotbollsmatch som slutade med 8-0 seger, med mellansonen som trots motgångar fortsätter kämpa på i löparspåret, med stora sonen som åker till Gävle för att prova på att spela amerikansk fotboll, med flickvänner till sönerna som trivs tillsammans och som fnittrar som småflickor hela dagarna. 

Jag känner mig inte besegrad, bara nere för räkning och snart nog ska jag ta mig upp till ytan igen.
Men inte idag, för nu ska jag krypa ner i sängen med en bra bok eller kanske en bra film.

Ta hand om er!

♥ KRaM aNNiCa ♥

4 kommentarer:

  1. Aj, aj, aj......vet du, jag har faktiskt tänkt, för länge sedan, tidigt i våras, att hur orkar människan, hon tar slut. För mig har du haft ett otroligt tempo uppskruvat, jag har inte riktigt förstått att du orkat med hem, barn, man, resor, arbete, arbetsresor osv. Och jag tycker det är urtråkigt att höra att du inte mår bra, det är kanske dags att stänga av ett slag, det kan sluta illa, jag vill inte låta sån, men jag har sett det på nära håll och det är inte värt det, inget är värt det. Så snälla, snälla, snälla, hoppa av det där hjulet medan du fortfarande kan hoppa!
    Stora kramar
    Agneta

    SvaraRadera
  2. Blir så ledsen för din skull och känner igen mig i så mycket av det du skriver om. Vår sjukdom verkar kräva att vi ska smälla några gånger för att till slut göra de förändringar som krävs för att hitta balansen. Jag tror det det är väldigt få som kan vara kvar på samma arbetsplats för mig gick det inte! För mig har det tagit ca 8 år och landa och jag har mått riktigt bra ta det sista året men bakslag kommer ändå men inte lika hårt och de är lättare att ta sig ur. Misströsta inte och ta hand om dig och gör det som känns rätt för dig och dina nära och ffa bort med det dåliga samvetet. Du duger utbrändhet suger!!!
    Stor kryakram
    Madde

    SvaraRadera
  3. En kanske ska bort, men det är inte du. Alla arbetsgivare som i dagens snabba samhälle behandlar sin personal så här ska bort! Personalen är den viktigaste tillgången ett företag har och en persons hälsa kan inte mätas i pengar.
    Vad glad jag blir att du tagit detta på allvar och dragit i handbromsen, nu hoppas jag du en gång för alla reder ut det här eller kanske tom skolar om dig.
    Krya på dig nu vännen!
    Kram A-L

    SvaraRadera
  4. Men lilla gumma! Jag finns här för dig om du behöver ett bollplank. Ta hand om dig nu. Kram

    SvaraRadera