fredag 29 augusti 2014

En vacker ängel for till hundhimlen


En av de sista bilderna vi tog på Alice.
Nyklippt och på span efter matrester som kanske faller ner på golvet.
Hon hade först suttit snällt vid Nishithas sida hela tiden hon lagade mat , i fall att det skulle ramla ner något på golvet.
I onsdags fick vår lilla "extra" hund somna in i sin mattes famn.
Helt ofattbart att den lilla bushunden inte längre finns med oss.
I så många år har hon funnits i våra liv och våra barn har vuxit upp med lilla Alice i sitt liv.
Hon har kämpat mot sjukdomar och krämpor, opererats flera gånger, men alltid kommit tillbaka och det senaste året har hon varit pigg, glad och leksen som en liten valp.
Lomhörd och halvblind blev hon med åren, men alltid lika glad och busig.
Natten mellan lördag och söndag sov hon hos oss, hon brukar göra det när husse och matte är ute på roligheter. Med vetskapen att de hittat nya tumörer på henne så förberedde jag barnen på att det kanske var sista gången hon var hos oss. Kändes som vi hade det lite extra mysigt och dessutom var Alice extra leksen så lillen och hon lekte i timmar i helgen. Båda sprang rund som två kalvar på grönbete, jagandes en pipande liten leksaksräv =)
När jag skjutsade hem henne i söndags berättade min moster att de troligtvis bestämt sig för en till operation om tumören visade sig vara elakartad. Veterinären tyckte det var klokt att operera trots att hon var gammal, då hon var både pigg och i ett gott skick. Blev glad att vi skulle få ha henne med oss ett tag till.
Men när hon vaknade i onsdagsmorse var hon jättedålig, och beslutet att hon skulle få somna in var rätt så självklar.
Måste vara både fantastiskt vackert och fruktansvärt på samma gång att hålla sin lilla hund i famnen medan de sakta glider över på andra sidan.
Vetskapen att mormor och morfar finns där och tar emot henne känns lugnande.
Alice kommer att bli den tjockaste hunden i himlen då mormor kommer göda henne med bullar.
Alltid när Alice kom hem till mormor sprang hon direkt in i köket och fick en bullbit av mormor.
Jag blir ledsen när jag tänker på att hon är borta, men det är ingenting mot vad hennes husse och matte är.
Tänk att öppna ytterdörren och ingen liten hund kommer springandes som en raket skällandes och gnyendes.
Ingen liten Alice bredvid sig i soffan på kvällen och ingen snarkande hund i sängen om natten.
Det måste vara fruktansvärt!

Jag kommer att sakna din varma puffande nos på min hand, som betydde klia mig lite till är du snäll.
Att du alltid ställde dig i mitt knä ansikte mot ansikte och tittade på mig med dina kloka ögon.
Att du aldrig slickade mig i ansiktet då du visste att jag inte gillade hundpussar på munnen.
Att du alltid stod bakom mina fötter så jag snubblade på dig när jag vände mig om för snabbt (erkänner att jag inte gillade det när du levde men nu får du mer än gärna komma tillbaka och göra så om och om igen!)

Minns när du var yngre och vi gav dig kommando att stanna långt ute på åkern för att kalla på dig när vi gått flera hundra meter bort, barnen skrattade så de kiknade när de såg dina fladdrande öron komma skuttande fram i full fart.
Minns också alla de gånger de bad dig räcka vacker tass och rulla runt innan de gav dig godis.
Minns med ett gapskratt den gången husse och matte satt dig på diet och du tog dig upp på köksbordet och åt upp resterna på tallrikarna medan jag knöt skridskorna på barnens fötter.
Minns alla de gånger jag låg sömnlös för du snarkade som en hel karl.
Minns hur du troget stod vid husses sida när han var svårt sjuk.
Minns alla de gånger du kämpat mot sjukdomar och problem.
Bäst att hålla koll på tomtgränsen så ingen obehörig kommer in!
Svart, lurvig och söt som bara den!
Varje gång det var filmtajm var det en söt liten dam som intog min fåtölj innan jag hann dit =)
Hur söt kan en liten tass vara egentligen?
När killarna sitter i soffan ville hon också vara med, och fick hon inte sitta i knät så skulle hon ligga nära, nära.
På span efter katter eller fåglar att skälla lite på.
Efter en busig runda i skogen får man lite snö i skägget.
Lite gos innan träningen måste man hinna med
Är man dvärgschnauzer så försvinner man nästan i det höga gräset =)
Är det någon som vill leka med mig?
Söt som socker

Hallå där uppe, måste vi jobba länge till?
Undrar Alice som under två timmar legat vid min sida medan jag haft fullt upp att lägga budget.

Inför sista åket på säsongen vaktar Alice utrustningen medan lillen irrar runt och funderat om han fått med sig allt.
Lite förvånad verkar hon över att han ska åka slalom utan snö =)
Det bästa som finns är att någon kliar på mig lite.
Alice värmer sig i solskenet en stund
När vi rustade sovrummet stod resårmadrassen direkt på golvet, då passade Alice på att sova middag på sängen när hon trodde att vi inte såg henne =)
Annars kunde man alltid smita upp på lillens rum när han var borta och sova en stund i hans säng.
Fåtöljen i vardagsrummet var Alice favoritsovplats.
Jag hoppas det stämmer, för i så fall träffas vi allesammans så småningom.
Vi kommer sakna dig vackraste lilla vän 

♥ KRaM aNNiCa ♥

18 kommentarer:

  1. Massor av styrkekramar till dig. Det är ett fruktansvärt beslut man behöver ta, men man vill ju inte att ens bästa vän (hunden) ska behöva lida.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Visst är det så, man vill inte förlora sin bäste vän men att låta henne/honom lida är helt otänkbart. Så i slutändan är det smärtsamma valet rätt så lätt.
      Kram Annica

      Radera
  2. Svar
    1. Det fina med minnen är att ingen kan ta dem ifrån oss. De finns där och kan plockas fram när man känner för det.
      Kram Annica

      Radera
  3. Blev så berörd. Det gör ont när någon så kär inte finns mer. Du skriver så fint till alla bilder på den lilla söta Alice.
    Kramar Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla som någon gång älskat ett djur känner nog igen sig i min beskrivning. Tur man har alla bilderna kvar att titta på och minnas.
      Kram Annica

      Radera
  4. Jag blir så berörd när någon fått ta adjö av sin älskade hund.. Vår lille Knutte fyller snart 15 år och han har på kort tid blivit så döv och ser bra gör han inte heller.. Som tur är fungerar ju lukten hur bra som helst.. Han är pigg och glad och äter som en häst men jag vet ju att vilken dag som helst kan han bli sjuk av ålder. Usch det är inget roligt att tänka på det..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se till att ta tillvara på varje dag ni har nu, för precis som du skriver kan det gå fort när det väl händer.
      Kram Annica

      Radera
  5. Naw...Liten...Blir så rörd & berörd R.I.P vackra Alice
    /Tröstekramar

    SvaraRadera
  6. Ohhh, det är så sorgligt när sådana beslut måste fattas.....och som man sörjer dom små liven, det är liksom inte sant......Flera gånger har det hänt här hos oss, och det är inget som någonsin går att vänja sig vid......
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt och lätt på samma gång, men det är livets gång och vi kommer aldrig komma ifrån det =(
      Kram Annica

      Radera
  7. Så tråkigt med hundens bortgång... Aldrig lätt att förlora en vän... Kram till dig..

    //Olg@

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är tufft att förlora en sådan trogen vän, en som alltid stått vid ens sida och lyssnat och alltid älskat en villkorslöst.
      Kram Annica

      Radera
  8. Finaste, finaste vännen, som jag känner för både dig och din morbror och moster. Det är underbart att få ha en allra bästa vän i så många år, men fruktansvärt den dagen man måste skiljas. Men hur ont det än gör så är glädjen i de år man haft tillsammans så mycket större.
    Hoppas fina lilla Alice får det bra hos bullmormor <3
    Styrkekramar till er alla <3
    Du vet var jag finns!
    Kram A-L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste vännen. Jag blir både glad och ledsen av det du skriver. Bullmormor, är en bra benämning på min fina mormor.
      Tack för att du finns!
      Kram <3

      Radera
  9. Så ledsamt, vilket det alltid är när man måste ta bort ett älskat husdjur. Du har skrivit så fint om henne och alla fina bilder, som du har kvar som minne.

    Vi har skaffat valp, för det dröjer inte länge innan vi får ta bort våra två äldsta hundar. Vår Nancy tacklar av ordentligt nu för tiden och mår inte riktigt bra. Teo har börjat få väldigt ont i lederna och går på smärtstillande. Skaffade valp för att göra det lite lättare för oss när den dagen kommer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj vad jobbigt att veta att båda två börjar närma sig, hoppas verkligen ni får många fina stunder till tillsammans.
      Vad mysigt med en valp, men även rätt så jobbigt kan jag tänka mig. Vi har aldrig kunnat ha en egen hund pga allergier, så jag har bara fått varit extramatte några gånger om året. Men de blir ju som ett barn och det är många känslor förknippad med de små liven.
      Sköt om er alla!
      Kram Annica

      Radera