söndag 30 mars 2014

Sorg, skräck och vrede

För er som väntade ett inlägg om vårtecken får jag be er att återkomma imorgon.
Dagens brutala dödsmisshandel av en fyrabarnspappa i Helsingborg känns mer aktuell att skriva om för min del.

I vår familj är vi rätt så engagerad i fotboll.
Att behöva ha en klump i magen av skräck varje gång sönerna går på fotboll, i rädsla för att de inte ska komma hem levande har idag spätts på ytterligare.
Så sent som i höstas blev vår 13 årige son hotat med stryk av en vuxen AIK supporter för att sonen hade sin hammarbyjacka på sig.
Maken insåg allvaret i situationen och valde att inte argumentera med personen i fråga utan snabbt ta av sonen jackan och lämna platsen.

Vad är det för typ av människor som sätter på sig skidmasker och går ut på stan för att leta upp folk från motståndarlaget för att mucka bråk med?!
Och dessutom har mage att kalla sig fotbollssupporter?
Hur är man funtad när man frivilligt går med på att hetsas till våldsamhet av den lilla skara som egentligen är riktigt sjuk i huvudet.
För nog måste det vara så att man har någon spärr som saknas när man gång efter gång går ut och söker bråk med folk med fel färg på tröjan eller sjalen?

Jag trodde en fotbollssupporter gick på fotboll för att de älskar spänningen och tjusningen i spelet, för att de stöttar sitt favoritlag i ur och skur och att man inser att det krävs ett motståndarlag för att kunna genomföra en fotbollsmatch.
Hur spännande är en fotbollsmatch där det står 11 spelare från ett och samma lag på planen och spelar mot ett tomt motståndarmål?
Hur kul är det för fotbollslaget om man måste genomföra sina matcher inför tomma läktare för att faran för allmänheten är för stor för att man ska tordas släppa in dem på arenan?
Är det rimligt att det ska krävas polisinsatser för miljontals kronor och nedstängda stadskärnor för att kunna genomföra en fotbollsmatch?

Jag känner mig illamåede inför den stundande premiären för sönernas favoritlag, när jag återigen ska behöva gå runt med en stor klump i magen i rädsla för om jag någonsin ska få återse dem igen.
Eller att få ett samtal från polisen eller ett sjukhus där jag får beskedet att de ligger svårt skadade, att Stockholm dessutom ligger 20 mil bort gör inte saken bättre för hur ska jag kunna ta mig dit på tre röda?
För ingen går säker i denna sjuka värld, man behöver inte vara huligan för att råka ut för våldet, det räcker med att man är på fel plats vid fel tillfälle och möter på en av dessa sjuka människor.

Mina tankar går idag till den familj som blivit drabbad av denna tragedi.
Till de barn som mist sin far, till alla andra anhöriga och vänner som ska behöva leva med denna smärta, sorg och vrede i resten av sitt liv.
Vi andra kan aldrig ens ana hur de har det just nu, bara förfasas över det som hänt.
Och fråga oss själva om det är ett sådant här samhälle vi vill leva i och låta våra barn och barnbarn växa upp i?!

Vid Stockholms Stadion samlas idag människor för att hedra den avlidne Djurgårdensupportern.
Bild lånad från Aftonbladet

10 kommentarer:

  1. sjusoverskan30 mars 2014 22:21

    Det är hemskt det som händer! Håller med om att man går väl på vilken sport, som helst och hejar på sitt lag. Inte går man väl på idrott för att slå ner motståndare. Sjuka är de!
    Jag går på motorsport och där är det inte så och det funderar jag på varför.
    Tänker också på anhöriga.
    Hälsningar Inger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Världen är tyvärr full med sjuka människor =(
      Motorsport, hmm det är kanske där man ska skicka sina barn så slipper man vara orolig för jämnan.
      Kram Annica

      Radera
  2. Jag går ständigt runt och funderar på vilken sport som är minst farlig och försöker styra barnen. Det går så där förståss. Helt sjukt att det ska vara så. Klokt och tänkvärt inlägg, man kan inget annat än att hålla med om varje ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast i dagens samhälle är snart allt farligt, så jag vet inte riktigt hur man ska tänka för att bli klok. Fotboll känns ju som en väldigt harmlös sport, och jag hoppas det blir förändring så vi i framtiden kan skicka våra barn på en match utan att ha ont i magen.
      Kram Annica

      Radera
  3. Finaste, finaste vännen jag förstår din oro, skulle bli sjuk av oro av att släppa iväg barnen så långt bort när man vet allt som kan hända. Men man kan inte styra det som händer och hittills har det ju gått bra, vi kan inte sluta leva pga det som har hänt.
    Extra många kramar till dig idag <3
    Kram A-L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är rätt som vanligt, min kloka, fina vän <3
      Imorgon är det dags att släppa iväg dem på match, ska försöka att inte oro ihjäl mig!
      Kram <3

      Radera
  4. Har inte sett några bilder från minnesplatsen tidigare. Har alltså inte sett några nyheter... Allt blir så mycket verkligare när man ser halsdukar, ljus och blommor. Är inte alls engagerad i fotboll, men hoppas verkligen att alla inblandade från klubbarna och uppåt tar tag i problemet och jobbar med attityderna. Vad gör man i andra länder?
    Här gäller det att inte sopa minsta frö till huliganism under mattan. Det får helt enkelt inte gro och växa.
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så rätt så, och jag hoppas de tar tag i problemet här i Sverige blixtsnabbt så att detta var den sista tragiska händelsen vi fick uppleva. Sport ska handla om glädje och samhörighet inte hat och förstörelse!
      Kram Annica

      Radera
  5. Varför detta hat? Jag åkte tåg från Helsingborg till Malmö, det skulle bli match. De flesta supportrar var helt OK, men där fanns en del... vuxna män, berusade män, fyllda av övermod, liksom tappat fotfästet. Individen blev till gäng, hetsen, hatet. En annan gång i Malmö mötte jag ett samling göteborssupportrar som lotsades av en mängd poliser till Centralen och tåget hem, stämningen var.. ja, jag valde en annan väg. Det verkar finnas en acceptans, kanske t o m romantik, kring våld när det gäller en del sporter. Acceptans, inte av alla, långt ifrån alla. Men då de massiva polisinsatserna inte är några undantagstillstånd utan har blivit till normalitet, ja, då undrar jag. Och fasar.
    Bra inlägg i en viktig fråga!
    kram
    Katarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, jag skulle verkligen inte vilja möta på de här gängen, med eller utan polisstyrka. Klokt att du valde en annan väg!
      Nog finns det en acceptans alltid, det är mer sånger om hatar det och det laget på läktaren än fina sånger om sitt eget lag. Någonstans har det gått snett och samhället har accepterat att det fortsatt i fel riktning.
      Vi håller tummarna för att detta var en ögonöppnare, även om det är extremt tragiskt att en människa ska behöva dör för att någon ska ta tag i problemet.
      Kram Annica

      Radera