måndag 12 september 2011

Det är okej att känna - Ung Cancer

Alla känner vi någon som drabbats av cancer. Sjukdomen är fruktansvärd på många sätt och även om överlevnadsprocenten är högre än tidigare så för den med sig månader, ja tom år av aggresiva behandlingar och rädsla, både för döden och för återfall, av den drabbade. Följdsjukdomarna är också de många och svåra.

Jag känner flera som varit drabbade och tyvärr har inte alla överlevt. Kampen mot cancern är fruktansvärt jobbig inte bara för den som är sjuk utan också för alla de närmast anhöriga. Och de gånger cancern vinner står de anhöriga kvar och frågar sig VARFÖR?!

Cancer är en folksjukdom, vem som helst av oss kan bli drabbad, men cancer är också en sjukdom där forskarna hela tiden lär sig nya saker, hittar nya, bättre botemedel och nya sätt att upptäcka och diagnostisera sjukdomen i tid. För att vi ska bli ännu bättre är det viktigt att hela tiden uppmärksamma denna fruktansvärda sjukdom. Det gör vi också genom Rosa Bandet och olika välgörenhetsgalor, men jag tycker att det inte kan uppmärksammas nog därför vill jag puscha för Ung Cancers kampanj.

"Det är okej att känna" är en kampanj skapad av organisationen Ung Cancer.
Kampanjen består av en serie om fem kortfilmer med syfte att lyfta fram diskussionen kring de tabubelagda ämnena cancer och sorg.
Citatet "Det är okej att känna" kommer från en onkologsköterska som förstod vikten av att ta tag i sina känslor direkt när man känner dom och inte trycka undan dom på grund av att det i samhället inte är socialt accepterat.
- Texten är lånad från Ung Cancer -

Beatrice Reimertz är en av dem som medverkar i filmen, hon var 17 år när hon fick diagnosen Hodgkins Lymfom. Ni finner hennes blogg När livet får en andra chans här.

Här kommer ett urdrag ur ett blogginlägg av Julia Mjörnstedt, canceröverlevare, grundare av och ordförande i Ung Cancer, som väldigt bra sammanfattar en del av de känslor som en cancerpatient upplever.



Vi lever i landet lagom. Landet lagom där till och med våra känslor ska hållas inom ramarna för vad som är ”normalt” och lagom. Du får vara glad, men inte så glad så att du dansar eller sjunger på offentlig plats. Du får vara arg, men inte så arg så att du skriker högt. Och är du ledsen, då ska det genast kännas bättre när någon klappar dig på ryggen och säger att allt blir bra.

Eller?

Vi är så rädda för starka känslor. Rädda för hur vi ska bete oss när någon annan känner och för vad det kommer att skapa för känslor i oss själva. Vi blir osäkra, känner oss obekväma och drar oss därför ofta undan.

Men med ett cancerbesked kommer inga lagom känslor. Med ett cancerbesked kommer känslor vi aldrig haft innan. Känslor vi aldrig lärt oss hantera, aldrig lärt oss prata om. Känslor som måste ut. Och låter vi dom inte göra det, om vi trycker undan, inte blir tillåtna att känna, kommer skadan alltid bli större än cancerbeskedet i sig.

Du kanske blir ledsen. Du kanske blir arg, förbannad och frustrerad. Du kanske gråter floder. Skriker, stampar, svär o slår.

Men då ska jag säga till dig, att det är okej.

Det är okej att känna, precis vad du vill.



Den underbara rösten i soundtracket tillhör the Glass Child (Charlotte Eriksson). Klicka er in hos henne och lyssna på fler vackra låtar. Hon har en sån otroligt härlig röst, får gåshud!

Köp soundtracket här och stöd ung cancer.

I will lead you home


When you’re out of breath
With nothing left to give
When you’re left behind
Laying on the ground
When all I see
is sadness in your eyes
When all you want
is reasons you can’t find
This town is getting smaller ever day
I’ll leave with you, we’ll find another way
When you’re left alone
Just hold on
I will lead you home again

Aimless watching people passing by
You’re disapearing got lost in the crowd
Leaves are falling slowly to the ground
Lovers walking hand in hand without a sound
This town is getting smaller ever day
I’ll leave with you, we’ll find another way
When you’re left alone
Just hold on
I will lead you home again


Snälla, sprid denna film och detta budskap till alla ni känner och älskar!
♥♥♥

2 kommentarer:

  1. Så sant så! Jag grät när jag såg filmen. Ska sprida budskapet till alla jag känner.
    /A-L

    SvaraRadera
  2. Hej Annica,
    Mitt namn är hedvig sandberg och jag jobbar för ett produktionsbolag och tv4. Jag läste ditt inlägg och det var jättefint skrivet och det pratar om ett aktuellt ämne vi arbetar med just nu. jag undrar om jag skulle få maila några frågor till dig?

    mvh
    Hedvig sandberg
    hedvig.sandberg@otw.se

    SvaraRadera