lördag 29 januari 2011

I rymden finns inga känslor

Har precis sett filmen I rymden finns inga känslor.

Det må hända att det inte finns känslor i rymden, men filmen innehöll massor av känslor. Vi skrattade så vi kiknade ibland. Tårarna brände bra bakom ögonlocken i andra sekvenser och vissa stunder hade jag en stor klump av olust och en svidande känsla i magen.

Nu kanske man inte ska gå omkring och tro att barn med Asperger beter sig så här, för så är verkligen inte fallet. Men om man glömmer den påstådda diagnosen och bara tittar på Simon och hans svårigheter att anpassa sig till det "normala" samhället, hans utanförskap och krav på schemalagda, städigt återkommande aktiviteter. Då inser man hur jobbigt det är att ha det så där och hur jobbigt det är för de närstående att ständigt anpassa sig.

En film helt i min smak och som sagt var massor av känslor av alla dess slag ♥


Gränsen för lyteskomik är naturligtvis hårfin i en sådan här historia. Huvudrollsinnehavaren Bill Skarsgård spelar med stor integritet och gör ett fint jobb med att låta bli att förlöjliga sig själv. Och även om det är feelgood som gäller, väjer filmen inte för det svarta stråket i undertexten som talar om hur tufft det kan vara för en familj när en medlem har ett så komplicerat handikapp som Simon, där ingen kärlek i världen alltid kan rå på en (mentalt) stängd dörr. Eller, i Simons fall, en tvättunna förvandlad till en fantasirymdraket.
Bild och texten under bilden är lånad från dn.se



dn.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar