onsdag 16 september 2009

Första dagen i resten av mitt liv

Har varit en dag med mycket blandade känslor. Vaknade till viss del glad och lättad över att jag tagit i mitt tycke helt rätt beslut men också med en fruktansvärt stor klump av oro, olust och svek. Är ju inte van att verkligen välja det jag tycker, har en tendens att välja det alla andra tycker eller det som andra förväntar av mig. Men nu var det dags att stå upp för mig själv!!!

Efter att ha hämtat upp min kollega från Svedala och skjutsat henne till kontoret stack jag själv iväg på möte. Började känna mig kräkfärdig på vägen tillbaka, visste att snart är det dags. Att dessutom hålla masken uppe, att vara den vanliga klämchecka, positiva, trallande jag var inte lätt, tror faktiskt jag tog i lite extra med allt det glada och positiva för att väga upp allt det negativa som tumlade runt i min magsäck just då.

Men sagt och gjort så stegade jag in till min chef och SA UPP MIG! Gjorde fruktansvärt ont att se hur luften liksom gick ur henne. Hon litade fullt ut på mig, att vi tillsammans skulle genomföra en massa saker och helt plötsligt släpper jag en bomb i hennes knä. Är ju inte någon normal situation vi har på jobbet just nu, med henne ny på sin stol samt en man kort på en annan tjänst. Jag har verkligen burit ett tungt lass och nu kastar jag in handsken.

Känner mig som en stor j*vla skit just nu, humöret är verkligen i bott. Kan inte känna den minst lilla glädje i att jag blivit erbjuden en annan tjänst, en tjänst jag verkligen vill ha. En tjänst jag redan tackat nej till för att livet är en enda röra och allt nytt kändes skrämmande och oövervinnerligt. Tills min nye chef ringer upp och säger att vi vill ha dig trots att du tycker så här, trots att hjärnan i dagsläget är mindre än en guldfisk. Det får ta den tid det tar att komma in i det nya och behöver jag vara ledig för att reda ut saker här hemma så är det inget problem. Vem kan säga nej till det???

Så nu är det gjort! Nu ska jag bara ta mig till jobbet i två månades tid och försöka titta mina kollegor i ögonen. Eftersom ingen vet något ännu så ska jag dessutom hålla fasaden uppe, men det känns som en omöjlighet. Vill bara spola tiden framåt i sex månader, inte för att jag har en aning om hur framtiden ser ut men jag hoppas att jag har landat, att jag börjat återhämta mig och att jag trivs på mitt nya jobb.
Jag får se detta som den första dagen i resten av mitt liv. Ett liv där jag sätter ribban, där jag bestämmer över mina egna beslut, där jag kan säga nej ibland utan att blixten slår ner i mitt huvud, där jag själv disponerar över mitt liv och min fritid, där jag har tid att spendera med min familj och mina vänner...första dagen i resten av mitt liv börjar här och nu...

1 kommentar:

  1. Wow!! Va duktig du är gumman!!! Och kom ihåg, det är bara dina egna hjärnspöken som håller igång för fulla muggar nu. Behöver inte alls bli 2 jobbiga månader, allt faller kanske på plats nu.
    Kraaaam

    SvaraRadera