fredag 28 augusti 2009

Äntligen fredag

Har varit en jobbig vecka på olika sätt och vis som började förra fredagen med ett telefonsamtal. I juni sökte jag en tjänst inom samma koncern men på en helt annan division än den jag jobbar på. Blev kallad på en intervju som blev till tre intervjuer och sedan skulle jag få besked veckan efter. Dagarn gick men inget besked, sedan ringer dom och säger att det dragit ut på tiden och att de återkommer efter semestern. Har inte tänkte så mkt på det, utan dagarna har varit fullspäckad med annat.


Sedan börjar folk att fråga om jag hört något och jag tänkte att jag inte fått det eftersom det dragit ut på tiden. Besviken? Både och, samtidigt som jag inte var helt 100 på att jag ville ha det så vill man ju ändå bli den "utvalde". Men arbetet i sig kändes helt klart som "jag", men tankarna kommer ju alltid, klarar verkligen jag av jobbet?


Hur som helst fick jag samtalet i fredags - de ville ha MIG och ingen annan och hade fått kämpa hårt med facket för att driva igenom det för i dessa tider är det ju intern rekrytering inom divisionerna som gäller. Blev en blandad känsla av glädje och oro, lovade att återkomma på måndag och lämna besked. Han talade om att han skulle ringa min nya chef (tillträdde under min semester) och tala om att han hade för avsikt att anställa mig.


Var med olust jag gick till jobbet på måndagen, dels för att jag visste hur mkt jobb som skulle ligga på mitt skrivbord, dels för att jag visste att det var dags för motanbud. Hade ett bra samtal med min chef och senare även med vd och personalchefen, har väl aldrig fått så många snälla saker sagda om mig haha. Fick många saker att fundera på med mig hem. Om allt de lovat slår igenom, eller iaf många av de saker vi pratat om så känns det helt ok, men om inget av löfterna går igenom är det en ohållbar och oacceptabel situation. Hur ska man välja?


Har diskuterat med en del folk och vägt de olika tjänsterna emot varandra, och då vann den nya tjänsten. Men jobbet är inte allt, jag har ju en familj också och i det skedet vi är i livet och framför allt jag är i livet så slutade det med att jag stannar på min gamla tjänst. Känns som en omöjlig bedrift att ta på sig en ny tjänst med massor av ansvar och inte kunna ge 100 %. Surt? Ja, men ibland vinner man och ibland förlorar man. Förhoppningsvis kommer det fler tåg.


Så i tisdags gav jag min chef beskedet och hon blev givetvis glad, jag hade satt dom riktigt på pottan om jag slutat. Nu gäller det att jag står på mig så de lever upp till de saker de lovat och min förhoppning är att det ska leda till något bra.


Rent arbetsmässigt har veckan varit fruktansvärt tung med hur mycket jobb som helst, först idag kunde jag ta itu med mina egentliga arbetsuppgifter och sluta släcka bränder. Känns som om mitt liv numera består i att lösa alla akuta situationer som uppstår ist för att få arbeta i lugn och ro med det jag är anställd för. På måndag börjar bokslutet och jag har alltså haft två dagar på mig att förbereda mig, normalt sett har jag två veckor.


Till råga på allt blev jag dunderförkyld i förrgår kväll, alla går omvägar runt mig i rädsla för svininfluensan. Var riktigt risig när jag vaknade igår, i morse kände jag mig lite bättre men under em slog huvudvärken till och nu är jag helt slut igen. Känns som en enorm bedrift att ta sig från köket till vardagsrummet.


Trodde aldrig det skulle bli fredag, men nu är den här och klockan 10 i mon fm ska jag vara på inskrivning och föreläsning på Högskolan. Om jag orkar ta mig dit vill säga. Shit, jag som har sett fram emot denna kurs =(

Mot sängen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar