tisdag 12 maj 2009

Ujuj nu börjar tiden bli knapp

Bokade långtidsparkering idag och då slog det mig...jag kommer aldrig hinna med allt jag ska göra innan jag åker *panik*. Dagarna bara försvinner och jag får ingenting avslutat och klart för hela tiden blir man störd av ngt annat.

Blev så arg på en kollega idag, fast det tordas jag ju inte visa honom feg som jag är. I flera månaders tid har han skjutit på en viktig sak och helt plötsligt dyker mitt namn upp på brevet från banken. Jag la ner en massa tid på att ringa en massa samtal innan jag la över ärendet på hans chef som genast ringde personen i fråga och sa att nu måste han få ändan ur vagnen. Då ringer karl till mig idag igen och frågar om banken hört av sig idag och att jag måste reda ut det så snabbt som möjligt för det har redan dragit ut på tiden och kunden är sur och irriterad. Men hallå....hur kan det vara mitt problem??? Jag jobbar med redovisning inte försäljning, jag har ingen som helst kontakt med kunderna eller våra affärer. F*n vad irriterad jag blir på folk som inte törs stå för de problem de själva har skapat. Han gör en urusel affär och vill inte stöta sig med kunden...då skyller vi på fröken på ekonomi. Tänk om alla säljare förstod att en affär inte är avslutad förren pengarna sitter på vårt bankkonto!!!

Var fotbollsmatch idag igen, tyvärr åkte de på stryk. Men lilleman har inga problem att förlora så han skuttade glatt till bilen och pratade på om matchen i morgon. Skittråkigt att matcherna ska ligga så tidigt. Imorgon är det samling redan 15.30 och jag är upptagen mellan 15-16, så då kallades systeryster in. Tur jag har några få stackare att tråka på när det gäller barnvakt, fast det bär emot att göra det.

Imorgon ska jag även hinna med ett samtal och ett läkarbesök (lite dålig arbetsmoral på redovisningaavdelningen numera *sliter mitt hår*). Känner mig inte upplagd för återbesöket hos läkaren, för ju alltid en kamp med mig själv hur mycket jag ska berätta och vad jag ska hålla tyst om. Vill inte bli sjukskriven igen och risken finns att han försöker övertala mig, men han kan ju inte göra ngt mot min vilja. Jag får nog hålla mig någonstans mitt emellan, mörka det värsta men ändå berätta att jag fortfarande mår riktigt dåligt.

Nej, nu ska jag brotta ner min tonåring och tvinga på honom lite ögondroppar...han blir som en gnällig tvååring när jag tar fram dom. Hoppas bara att de gör verkan med tanke på hur mkt arbete som ligger bakom dropparna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar