torsdag 1 januari 2009

Nyopererad

De valde till slut att operera morfar då faran att inte operera var större än att låta bli. Operationen gick bra och de sög ur en massa var och vätska ur fingret och leden. Han hade rejält ont när han kom upp på avdelningen igen, men alldelens innan vi kom så fick han morfin och sedan sov han lugnt vidare. Han tittade upp och hejade på oss när vi kom dit men sedan kom det mest lite grymtningar och fnysningar. Han såg så liten och skör ut där han låg. Den vänstra handen och en bit upp på armen var röd och svullen av infektionen som har letat sig upp från ringfingret genom blodådran upp mot armhålan där han också var rejält röd och svullen. Läget är fortfarande oförändrat men de hoppas att operationen och antibiotikan ska göra att infektionen avtar och hans kropp för tid till återhämtning och läkning. Finns ingenting som är så fysiskt krävande som en läkningsprocess och att dessutom vara tvungen att hela tiden försöka motarbeta en agressiv infektion, min stackars morfar springer flera maraton om dagen just nu. Och det gör han på lite sockerlösning och antibiotika.

Läkarna vill inte ge några löften utan vi lever helt enkelt på hoppet och tar en dag i sänder. För det mesta lyckas jag övertyga mig själv om att det här går vägen, morfar är stark och envis som få, men i lite tyngre stunder så känns det hopplöst. Men det är klart han fixar det!

Pratade i bilen hem om mormor och morfar och hur envisa dom är när det mitt i konversationen slog mig att jag känner en till som är likadan. Är ju inte mitt fel att jag fick tjurskallegener från två håll. Vet inte hur många gånger jag fått skäll från läkare och tandläkare att jag skulle ha kommit tidigare, men man vill ju inte verka mjäkig heller. Jag har dessutom en extremt hög smärttröskel, så det ska mycket till innan jag tycker det är dags att ta hjälp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar