söndag 18 januari 2009

Den jobbigaste dagen i hela mitt liv


Min underbara morfar finns inte mer, han har lämnat oss, somnat in för gott. Skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka men samtidigt andas vi alla ut - är tacksamma att han äntligen fick slippa de hemska plågor han genomlidit sedan den 19 december. I 30 dygn låg han i plågor vi inte ens önskar våra värsta fiender, hans kropp genomfors av infektioner, den ena värre än den andra, han pendlade mellan djup medvetslöshet till pigga stunder då han sa några få ord till oss tappert väntande anhöriga.

Sista kvällen var fruktansvärd, jag förstod samma ögonblick jag klev in i salen att det var sista gången jag såg honom i liv. Han hade det så svårt att andas, varje andetag fick svettpärlor att bildas i hans panna. Bröstet rosslade och väste och sköterskorna kollade honom oavbrutet. Hans högra hand och hans fötter var stora som bollar som trots urindrivande i mängder inte minskade i omfattning. Hans ögon var bedjande som de vackraste cocker spaniel ögon. Har aldrig känt mig så maktlös, utelämnad och liten. Men trots att det var det jobbigast jag varit med om så fick jag också uppleva det vackraste jag någonsin sett. Mormor vek inte från hans sida, den ena handen höll hon krampaktigt hans vänstra hand medan hon smekte hans kind och panna med den andra och sakta gned sin panna mot hans och bad honom gång på gång att hosta.

Mitt i alla känslostormar glömde jag att ge honom en puss i pannen och säga hejdå, som jag alla andra gånger har gjort - det är något jag få bära med mig resten av livet. Alla försöker intala mig att för hans del gjorde det varken till eller från för han var redan djupt medveslös, men jag fick aldrig säga hejdå.

Hann knappt hem så ringer mamma och talar om att mormor och alla sex barnen blivit kallade till sjukhuset. Trots att jag visste det skulle ske var det som om en avgrund öppnade sig, grinade som en tok och barnen började givetvis grina de med. Tvingade av mamma ett löfte om att hon skulle ringa mig när han somnat in, för att det skulle ske i natt det var jag helt inställd på. Blev inte mycket sömn vill jag lova, bäddade ner alla barnen i vår säng och de somnade till slut medan jag låg vaken och grät och väntade. Lyckades slumra till framåt två och halv tre kom samtalet. Min första tanke var att om jag låter bli att svara inte så kan det inte heller ha hänt, men jag insåg ju att så fungar det ju inte. Fick beskedet ingen vill ha men som vi alla egentligen ändå ville ha. Morfar hade lugnt somnat in och äntligen fått frid i sin smärthärjade kropp. Vad gör man halv tre på natten när det inte finns någon vuxen i närheten att dela sin smärta med? Jag ringde givetvis mannen på andra sidan jordklotet och vände upp och ner på hans tillvaro också. Sedan kröp jag tappert ner bredvid våra lungt sovande barn och väntade gråtandes sömnlös på att det ska bli en ny dag.

De två minsta vaknar redan vid 7 och samlas gråtande framför bilden av morfar där jag också tänt ett ljus, mellansonen är en extremt känslosam pojke och han har gråtit och gråtit hela dagen. I vad som kändes som en hel evighet låg vi ihopkrupna i sängen och ömsom pratade ömsom grät, ibland gick han upp och kollade på tv för att fem minuter senare åter befinna sig mitt i en gråtatack. Själv låg jag stundvis i sängen och ömkade mig själv och bestämde mig gång på gång att här ska jag ligga utan mat och vatten och inte kliva ur förren någon tvingar mig ur, men tur man har barnen som rycker upp en ur all självömkan och pockar på ens uppmärksamhet och kärlek.

Plockade till slut ihop spillrorna av mig själv och tog mitt söndergråtna ansikte ut till bilen för att åka till mormor. Oh gud, hur ska denna stackars underbara människa orka vidare? När en annan bara vill lägga sig ner och slippa allt elände? Var en helt underbar känsla att kliva in i hennes hall och få ta hennes lilla sköra kropp i min famn och se att visst hon är skadad, nere för räkning men hon har inte gett upp. Hon är lycklig i all elände att han äntligen fått ro och att hon slipper se hans lidande som brytit ner henne bit för bit dag för dag.

Snart var vi 11 vuxna och sju barn som varvade gråt med skratt. Och min underbara morfar hade verkligen tänkt på allt, så sent som i början av december hade han skrivit ner sin sista vilja på ett papper. Ingenting kvar för oss att fundera på alltså. Punkt för punkt har han tydligt talat om hur begravningen ska gå till och noga understukit att inget som helst tjafs för uppstå när det gäller dessa punkter eller så småningom bodelningen.

Lite lättare om hjärtat åkte vi hemöver, syster yster kom på besök och jag har skickat ett sms till Skåne, ringt flera samtal till Kina samt ringt min pappa och talat om hur det ligger till. Samtalet med min chef som jag repeterat om och om i mitt huvud hela natten blev istället ett sms då jag insåg att jag inte skulle klara av att prata med han utan att på nytt tokgråta och jag ville helst bespara både honom och mig det.

Nu ska jag ringa min mamma och säga godnatt, sedan ska jag lägga mig och verkligen försöka sova. Är glad om jag slumrar till någon enstaka gång mellan gråtattackerna, men just nu är det bara så här - bara att genomlida och förhoppningsvis kommer det bättre dagar inom en snar framtid. Kommer även att gråta en skvätt för en annan anhörig som mitt i all elände burit på en tung vetskap och i morgon ska hon operera sig. Fattar inte att hon kan vara så stark, men vad gör man inte för att bespara sin mor flera dåliga nyheter när hon redan genomlider helvetet.

Saknar dig så min älskade morfar - en av denna jords ärligaste och underbaraste människor har lämnat oss.

Varför?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar