torsdag 22 januari 2009

Dödsannonsen

Fast jag låg vaken mer än halva natten väntandes på tidningen så tordas jag inte ut och hämta den när den slutligen damp ner i brevlådan. Men barnen sprang kvickt ut och hämtade in den till frukosten och när jag slog upp sidan kom tårarna. Allt blir så slutgiltigt när man sätter det på print så halva länet kan se att han är borta.

Var och fikade hos gumman en lång stund och sedan plockade jag upp systeryster och for till mormor. Är så skönt att komma dit, vet inte hur jag ska klara mig utan dessa besök sedan när livet ska återgå till det normala igen.

Var äntligen dags för mitt återbesök hos läkaren, passande tid med tanke på allt som har hänt. Gissa om han blev lycklig som äntligen fick sin vilja igenom. Är en sån underbart rolig och lättsam man att ha och göra med, trots alla tunga saker vi tar upp. Sjukskrivning - känns som ett stort nederlag för mig! Jag är inte av den sorten man sjukskriver i första taget - och precis som han påpekar är det en egenskap som är både bra och dålig. Man tål en hel del smällar, men när man slutligen faller så faller man tungt. Men två veckor det kan jag acceptera och sedan vill jag tillbaka till jobbet igen, då säger karl att dig kan man ju inte lyssna på. Man måste gå försiktigt fram och tänka långsiktigt enligt honom, men två veckor är en lång tid tycker jag. Men men sista ordet är inte sagt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar