tisdag 27 januari 2009

Ett stort svart hål

Känns som om jag sugits in av en virvel ner i ett stort bottenlöst svart hål just nu. Tankarna virvlar runt i mitt huvud men jag hinner bara greppa en tanke så faller den ur min hand och nya svichar förbi. Har så mycket jag vill göra men orken finns inte, bara tanken på att ta sig för någonting kan få mig att gråta. Just nu skulle jag behöva ett helt kalt rum med en säng i för oreda gör mig yr och illamående och i mitt hus är det sällan ordning och reda. Har ett alldelens för stort kaos i huvudet och kroppen för att orka leva i ett materiellt kaos också.

Blir rädd för mig själv, hur ska det här sluta? Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag tog tag i det i tid, för även om ingen vill vara deprimerad så är det ingenting jämfört med de som blir utbrända.

Fick ännu ett gulligt mail idag samt ett telefonsamtal. Är så glad att de orkar bry sig trots alla mina tappra försök att utestänga dom från min värld de senaste månaderna.

lördag 24 januari 2009

Vinterland

Kom nyss från mormor och det var max 60 km/h som gällde, snorhalt och massor av blötsnö. Mormor var så fin idag, svart långkjol och finblus. Hon skriver dagbok varje dag - idag skulle hon skriva att det hade varit en bra dag, det har hon gjort varje dag sedan morfar gick bort för hon tycker hon får så mycket främmande, telefonsamtal, blommor och massor av kramar och kärlek. Det är väl klart hon får det - hon är ju den mest genomsnälla och kärleksfulla människan som går på denna jord och då får hon givetvis en massa kärlek tillbaka i en stund som denna. Och tiden innan morfar gick bort var ju extremt påfrestande för oss alla och i synnerhet för henne så även om det är kämpigt att leva utan honom så vill vi alla finnas till för henne nu.

Om en timme landar han i Köpenhamn, känns som en evighet innan han kommer hem men ändå så nära. Blir så orolig, han har inte hört av sig innan han åkte som han lovade. Och när han väl kommer till Arlanda sent i kväll så är det dåligt väglag. Brukar inte oroa mig över en massa saker i normala fall, men nu har det varit lite mycket elände på slutet så jag får ju lite katastroftankar i hjärnan med jämna mellanrum *suck*

Jetpak kan man lita på


Igår fick vi äntligen samtalet barnen väntat på så länge nu, Jetpak ringde och sa att de hade vår x-box klar för leverans. Tydligen är det Jetpak som får alla leveranser som inte UPS klarar av att leverera, i vårat närområde pratar vi om c:a 6 i veckan. Helt ofattbart enligt chauffören, hur svårt ska det vara och ringa innan man kommer? Men nu står den där och pryder sin vanliga plats i vardagsrummet och barnen har kört igång sitt vanliga gnabb om vems tur det är att spela. Just nu är det GH som gäller.

Igår hämtade vi lillgumsan i Gävle och hon har sovit här och idag kommer mannen hem från Kina, mitt i snökaoset. Snön yr från alla håll och kanter ute just nu, men blåsten verkar ha avtagit lite. Och vi som snart ska hoppa in i bilen och åka till mormor, gäller att ta det lugnt efter vägen bara.

torsdag 22 januari 2009

Studieskulder


Alla som har pluggat vet hur betungande dessa studielån kan vara, lika jäkligt varje gång man ska punga ut dessa tusenlappar. Alltid ont i magen inför varje nytt årsbesked - hur mycket är skulden på nu och vad blir den nya månadskostnaden?
Idag öppnade jag brevet och blev positivt överraskad för en gång skull, skulden var äntligen under 200 000 SEK, visserligen bara med 10 spänn men ändå =). Känns som en milstolpe i livet! Dessutom var månadsbeloppet lägre än jag befarat, men nästa år kommer det en rejäl ökning. Men det är ju bara att betala och se glad ut och om 24 år är jag skuldfri *gaahh*

Dödsannonsen

Fast jag låg vaken mer än halva natten väntandes på tidningen så tordas jag inte ut och hämta den när den slutligen damp ner i brevlådan. Men barnen sprang kvickt ut och hämtade in den till frukosten och när jag slog upp sidan kom tårarna. Allt blir så slutgiltigt när man sätter det på print så halva länet kan se att han är borta.

Var och fikade hos gumman en lång stund och sedan plockade jag upp systeryster och for till mormor. Är så skönt att komma dit, vet inte hur jag ska klara mig utan dessa besök sedan när livet ska återgå till det normala igen.

Var äntligen dags för mitt återbesök hos läkaren, passande tid med tanke på allt som har hänt. Gissa om han blev lycklig som äntligen fick sin vilja igenom. Är en sån underbart rolig och lättsam man att ha och göra med, trots alla tunga saker vi tar upp. Sjukskrivning - känns som ett stort nederlag för mig! Jag är inte av den sorten man sjukskriver i första taget - och precis som han påpekar är det en egenskap som är både bra och dålig. Man tål en hel del smällar, men när man slutligen faller så faller man tungt. Men två veckor det kan jag acceptera och sedan vill jag tillbaka till jobbet igen, då säger karl att dig kan man ju inte lyssna på. Man måste gå försiktigt fram och tänka långsiktigt enligt honom, men två veckor är en lång tid tycker jag. Men men sista ordet är inte sagt!

tisdag 20 januari 2009

Ted Gärdestad - För kärlekens skull

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi
Mm..
Så länge vi andas.
Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Mm..
Så länge vi älskar.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig
Mm..
Vi älskar varandra.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.
Mmmm...


Lyser som guld, för kärlekens skull
Lyser på oss, för kärlekens skull

Jill Johnson - Kärleken är

2 dygn har nu förflutit - fylld av många tårar och mycket smärta. Aldrig har familjen betytt så mycket som nu, som magneter dras vi allesammans till mormor och morfars hus för att umgås, gråta och skratta. För mycket skratt blir det som tur är också, alla har vi underbara minnen av en go, sprallig och glad morfar att dela med oss av.

Fick se dödsannonsen idag - då kom tårarna - och det är antagligen så det kommer att bli när jag slår upp tidningen på torsdagmorgon. Känns så slutligt när man ser det på pränt, när alla andra kan se att det faktiskt har hänt - att vår underbara morfar för alltid är borta. Aldrig mer kommer vi att få samlas hos honom på cykelutflykter, julafton, midsommarafton, etc. Allas våra liv - traditioner - bygger på att vår morfar och mormor finns där. När man kliver in i morfars hus känner man en enorm trygghet och kärlek som omfamnar en. Visst mormor finns kvar där, men det känns liksom bara halvt - eller son lilla E sa "nu finns det inget mer och farfar". Nej, så är det ju, vi har ju alltid sagt att vi ska åka till mormor och morfar, nu är det bara mormor kvar.

Har fått så många fina mail idag, värmer att ha så fina arbetskamrater. Men hur mycket jag än tycker om dom så vill jag inte möta dom just nu. Känns tryggast och bäst att umgås med släkten just nu, vi går igenom samma sak och förstår exakt hur den andre känner. Vi delar samma sorg och börda just nu och det känns inte jobbigt eller pinsamt att sitta rödgråten och snorig framför varandra. Kan lugnt påstå att mascara inte är speciellt flitigt använt i min släkt just nu - vi kör helt på den naturliga looken.

Dagarna går faktiskt rätt hyfsat, men nätterna är fruktansvärt tunga. Ser inte fram emot ännu en natt av gråt och orolig sömn. Försöker gråta så tyst jag bara kan när barnen sover bredvid men ibland kommer den en varm liten hand in i min eller en liten hand som föriktigt stryker bort tårarna från min kind. Tror att barnen liksom vi vuxna förstår i en tid som denna att familjen betyder allt. Aldrig har barnen varit så snälla mot varandra som nu, de är hjälpsamma och kramiga och tysta och lugna. Inget tjafs om läggtider, datorförbud eller fritidstider. Men den tiden kommer nog tids nog igen- bara att passa på att njuta av friden.

Saknar dig morfar...

En ängel flög förbi,
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende - med en tro:
Kärleken är


söndag 18 januari 2009

Den jobbigaste dagen i hela mitt liv


Min underbara morfar finns inte mer, han har lämnat oss, somnat in för gott. Skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka men samtidigt andas vi alla ut - är tacksamma att han äntligen fick slippa de hemska plågor han genomlidit sedan den 19 december. I 30 dygn låg han i plågor vi inte ens önskar våra värsta fiender, hans kropp genomfors av infektioner, den ena värre än den andra, han pendlade mellan djup medvetslöshet till pigga stunder då han sa några få ord till oss tappert väntande anhöriga.

Sista kvällen var fruktansvärd, jag förstod samma ögonblick jag klev in i salen att det var sista gången jag såg honom i liv. Han hade det så svårt att andas, varje andetag fick svettpärlor att bildas i hans panna. Bröstet rosslade och väste och sköterskorna kollade honom oavbrutet. Hans högra hand och hans fötter var stora som bollar som trots urindrivande i mängder inte minskade i omfattning. Hans ögon var bedjande som de vackraste cocker spaniel ögon. Har aldrig känt mig så maktlös, utelämnad och liten. Men trots att det var det jobbigast jag varit med om så fick jag också uppleva det vackraste jag någonsin sett. Mormor vek inte från hans sida, den ena handen höll hon krampaktigt hans vänstra hand medan hon smekte hans kind och panna med den andra och sakta gned sin panna mot hans och bad honom gång på gång att hosta.

Mitt i alla känslostormar glömde jag att ge honom en puss i pannen och säga hejdå, som jag alla andra gånger har gjort - det är något jag få bära med mig resten av livet. Alla försöker intala mig att för hans del gjorde det varken till eller från för han var redan djupt medveslös, men jag fick aldrig säga hejdå.

Hann knappt hem så ringer mamma och talar om att mormor och alla sex barnen blivit kallade till sjukhuset. Trots att jag visste det skulle ske var det som om en avgrund öppnade sig, grinade som en tok och barnen började givetvis grina de med. Tvingade av mamma ett löfte om att hon skulle ringa mig när han somnat in, för att det skulle ske i natt det var jag helt inställd på. Blev inte mycket sömn vill jag lova, bäddade ner alla barnen i vår säng och de somnade till slut medan jag låg vaken och grät och väntade. Lyckades slumra till framåt två och halv tre kom samtalet. Min första tanke var att om jag låter bli att svara inte så kan det inte heller ha hänt, men jag insåg ju att så fungar det ju inte. Fick beskedet ingen vill ha men som vi alla egentligen ändå ville ha. Morfar hade lugnt somnat in och äntligen fått frid i sin smärthärjade kropp. Vad gör man halv tre på natten när det inte finns någon vuxen i närheten att dela sin smärta med? Jag ringde givetvis mannen på andra sidan jordklotet och vände upp och ner på hans tillvaro också. Sedan kröp jag tappert ner bredvid våra lungt sovande barn och väntade gråtandes sömnlös på att det ska bli en ny dag.

De två minsta vaknar redan vid 7 och samlas gråtande framför bilden av morfar där jag också tänt ett ljus, mellansonen är en extremt känslosam pojke och han har gråtit och gråtit hela dagen. I vad som kändes som en hel evighet låg vi ihopkrupna i sängen och ömsom pratade ömsom grät, ibland gick han upp och kollade på tv för att fem minuter senare åter befinna sig mitt i en gråtatack. Själv låg jag stundvis i sängen och ömkade mig själv och bestämde mig gång på gång att här ska jag ligga utan mat och vatten och inte kliva ur förren någon tvingar mig ur, men tur man har barnen som rycker upp en ur all självömkan och pockar på ens uppmärksamhet och kärlek.

Plockade till slut ihop spillrorna av mig själv och tog mitt söndergråtna ansikte ut till bilen för att åka till mormor. Oh gud, hur ska denna stackars underbara människa orka vidare? När en annan bara vill lägga sig ner och slippa allt elände? Var en helt underbar känsla att kliva in i hennes hall och få ta hennes lilla sköra kropp i min famn och se att visst hon är skadad, nere för räkning men hon har inte gett upp. Hon är lycklig i all elände att han äntligen fått ro och att hon slipper se hans lidande som brytit ner henne bit för bit dag för dag.

Snart var vi 11 vuxna och sju barn som varvade gråt med skratt. Och min underbara morfar hade verkligen tänkt på allt, så sent som i början av december hade han skrivit ner sin sista vilja på ett papper. Ingenting kvar för oss att fundera på alltså. Punkt för punkt har han tydligt talat om hur begravningen ska gå till och noga understukit att inget som helst tjafs för uppstå när det gäller dessa punkter eller så småningom bodelningen.

Lite lättare om hjärtat åkte vi hemöver, syster yster kom på besök och jag har skickat ett sms till Skåne, ringt flera samtal till Kina samt ringt min pappa och talat om hur det ligger till. Samtalet med min chef som jag repeterat om och om i mitt huvud hela natten blev istället ett sms då jag insåg att jag inte skulle klara av att prata med han utan att på nytt tokgråta och jag ville helst bespara både honom och mig det.

Nu ska jag ringa min mamma och säga godnatt, sedan ska jag lägga mig och verkligen försöka sova. Är glad om jag slumrar till någon enstaka gång mellan gråtattackerna, men just nu är det bara så här - bara att genomlida och förhoppningsvis kommer det bättre dagar inom en snar framtid. Kommer även att gråta en skvätt för en annan anhörig som mitt i all elände burit på en tung vetskap och i morgon ska hon operera sig. Fattar inte att hon kan vara så stark, men vad gör man inte för att bespara sin mor flera dåliga nyheter när hon redan genomlider helvetet.

Saknar dig så min älskade morfar - en av denna jords ärligaste och underbaraste människor har lämnat oss.

Varför?

fredag 16 januari 2009

Fryser *brrrr*

Insåg direkt jag öppnade dörren till uterummet att det blev till att äta i köket - 12,4 grader enligt termometern *brrrr*. Har tänt alla ljusstakar jag äger och har på nedervåningen så snart är det varmt och gosigt överallt, var visserligen 19,4 grader i resten av huset, men jag gillar runt 22 lite bättre fryslort som jag är.

Tog mat på hemkörning, vägrar sätta min fot ute mer än nödvändigt just nu. I morgon måste jag iväg på lite ärenden, men det skulle bli lite varmare och även lite snö - passar mig utmärkt. Men känner jag mellansonen rätt så vill han att jag ska komma och möta honom, så det blir nog till att ta fram täckisarna och bylsa på sig rejält.

Vart tog halva januari vägen?

Tittade i almanackan och hajade till, vart har halva januari tagit vägen? Jag har levt i en bubbla i över 14 dagar, all fokus har legat på bokslutet, och nu är det äntligen över. Skickade in den sista statistiken idag och stängde huvudboken, så Gott Nytt År på mig själv. Ni andra har ju redan levt 15 dagar i det nya året, mitt har precis börjat. Förhoppningsvis ett bra år med massor av positiva vändningar, både privat och jobbmässigt.

Fick svar på mina blodprover idag och de visade inte på någon reaumatisk sjukdom, men tydligen utesluts inte reumatism ändå för gruppen reumatism är ofantligt stor och alla visar sig inte i blodprover. Alltså vet vi fortfarande inte om det är reumatism som ligger bakom min blodsjukdom, men värdet i blodet ligger på en konstant nivå, visserligen för hög men inte alamerande hög, och så länge den inte stiger mera så är det bara att leva på som vanligt.

I kväll tänker vi bara njuta av att vara ledig, får bli Let´s Dance och dega i soffan. I morgon måste jag ta itu med tvätten samt storstädning av barnens rum och det lär ta alla mina krafter så det gäller att ladda batterierna ordentligt.

torsdag 15 januari 2009

Snart fredag...

Äntligen äntligen är det fredag imorgon. Vaknade av mobilen i morse och min första tanke var, gud vad skönt att det är lördag och sovmorgon - men insåg i samma ögonblick att det bara var torsdag =(

Fredag är min absoluta favoritdag, då har man hela helgen framför sig. Oftast blir det lite fredagsmys i lugn och ro och sedan kommer lördagen och SOVMORGON...love it! I morgon får barnen köpmat, själv ska jag göra bakad potatis med räkröra.

Nä, nu får det bli ett varmt bad innan sängen.

onsdag 14 januari 2009

Ujuj längtar efter helg


Som vi har slitit med detta bokslut, men snart är det över och tur är väl det. Har blivit 3-5 timmars övertid alla arbetsdagar sedan 29 december, och det märks på kroppen och defenitivt på hjärnan. Känner mig så trög och korkad just nu att en guldfisk ter sig hyperintelligent i jämförelse med mig.

Tur att chefen hoppar in och avlastar mig för annars hade jag fått jobbat även nattetid. Idag har han rapporterat in den sista rapporten så jag fick koncentrera mig på bokslutsdokumentationen till revisorn som dyker upp i mon klockan 8. Inga konstigheter alls med den pärmen, men det tar sin lilla tid att speca upp alla konton var för sig med försättsblad och underlag, allt ska kopieras i två kopior och sättas i två pärmar - trodde kopiatorn skulle brinna upp av utmattning, men den höll (tack gode gud för att vi precis fått en ny för annars hade jag varit inlåst i ett madresserat rum vid det här laget).

Sen har jag en organisation som skriker efter de interna rapporterna som jag inte hunnit med att göra än. Trots alla mina timmars övertid så ökar inkorgen skrämmande fort och min att-göra-lista börjar snart bli längre än alla barns önskelistor till tomten tillsammans. Har insett att mina förhoppningar om att kunna plocka ut några timmars komp i nästa vecka bara är att fetglömma *suck*.

Har börjat finslipa på mitt CV - men vem vill anställa en utarbetad trebarnsmamma med noll hjärnceller?! Och var hittar man ett jobb som är stimulerande, roligt, intressant, inte kräver övertid och intelligens? Och fågan är ju - vill jag verkligen byta jobb? Eller är det bara för att jag känner mig helt slut både fysiskt och psykiskt som jag vill ha ett annat jobb.

Morfar är iaf lite, lite bättre, stabil och vaken från och till. Men de börjar bli trötta och frustrerade på att de inte hitta orsaken till infektionerna (sänkan pendlar mellan 260-280) så nu blir det magnetröntgen igen för att lokalisera nya varhärdar.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta


Vill ge er alla ett gott råd: skicka ALDRIG er x-box på service, ja för att vara på den säkra sidan - KÖP ALDRIG en x-box!!!

Ska bli intressant att se om den dyker upp i nästa vecka - tvivlar starkt, men va f*n folk vinner ju på lotto så varför inte?

Så här gick det till innan jag äntligen fick ett löfte om leverans:
  1. Ringer x-box support i mitten av november eftersom den bara blinkar rött när man startar den.

  2. Får en fraktsedel mailad till mig

  3. Ringer UPS för att få paketet hämtat

  4. Lejer in min mamma för att någon måste vara hemma före tre dagen för avhämtning. Får ett löfte från chauffören att de alltid ringer innan de levererar ut x-boxen

  5. 19 november kommer x-boxen till service center i Tyskland

  6. I början av januari börjar jag lacka ur över att x-boxen inte kommit trots löften om tre veckors leveranstid och ringer x-box support - får reda på att den är skickad tillbaka till Tyskland på julafton eftersom de försökt levererat den till oss tre gånger och dessutom lagt ett kort i vår brevlåda (skulle va intressant att veta vilken brevlåda och dörr de varit vid). Ska enligt supporten kontakta UPS och ange referensnumret jag fått

  7. Ringer UPS och de vill ha ett annat nummer än det nummer jag fått

  8. Ringer x-box suppport igen och får det rätta (enligt dom) numret

  9. Ringer UPS och anger det nya numret jag fått - men då helt plötsligt kan de inte göra något åt att konsollen är i Tyskland utan jag måste ringa direkt till service centret i Tyskland och be dem retunera x-boxen - men något telefonnummer har hon inte

  10. Ringer x-box support ännu en gång och nu känner jag mig hyfsat irriterad och talar om för flickstackarn att jag ångrar att vi någonsin köpt den och att jag utgår från att de fixar hem konsollen snarast! Tog tydligen lite skruv för hon kopplade mig vidare och då helt plötsligt så kommer den att gå från Tyskland senast på fredag.

Men vad är det som säger att jag är hemma och kan ta emot den då? För tydligen i dagens mobiltäta samhälle så har inte budbilschaufförer mobiltelefoner och telefonkiosker finns det ju inte längre...fortsättning följer...

måndag 12 januari 2009

Hysteriskt roligt

Saknar verkligen dessa underbara människor, lider varje morgon jag måste slå på Mix Megapol ist för Rix FM.

Tur dom finns på nätet!

Skrattar lika mycket varje gång jag hör "Hysteriskt vandringsmail om hund och kattliv"

söndag 11 januari 2009

Orolig väntan

2009 har inte varit ett bra år så här länge, dag efter dag går jag omkring och väntar oroligt samtidigt som jag hela tiden hoppas på en positiv vändning.


Idag blev det tvärsom, min morbror har precis krockat på väg från sitt hem till min mamma. Verkar som tur var inte vara något superallvarligt, han klagar över smärta i bröstet och de tror att några revben är av. Men just nu behövs det inte spec mkt för att tippa över hos mig, och det här var alldelens för mkt. Så nu väntar jag både på besked om morfars status idag samt hur det har gått för min morbror.


Gör det jag är bäst på när jag mår dåligt - städar - nu är julen och varenda dammkorn borta från vårat sovrum. Har dammat varenda liten vrå samtidigt som jag tvättar och springer omkring lite allmänt förvirrad och plockar i varje rum *suck*


Ska snart åka till mormor och hälsa på, undrar oroligt hur hon mår mitt i alla kaos?!



lördag 10 januari 2009

Orkeslös

Idag är jag orolig och orkeslös i hela kroppen, känns som myror innanför huden. Har visserligen varit en hård vecka och när man blir ledig kollapsar kroppen totalt. Är tydligen så det fungerar, så länge man är uppe i varv så känner man inte någonting och direkt man blir ledig och bara vill ha det lugnt och skönt så slår det till *suck*
Började i måndags med tre timmars övertid, tisdagen var jag ledig och hos morfar på sjukhuset, onsdag 3,5 timmar övertid, torsdag 5 timmars övertid och igår blev det 4 timmars övertid. Idag har vi varit till morfar och nu håller jag på att tvätta för fulla muggar. Men snart blir det sängen, kroppen skriker efter sömn. Igår kom morfar med ett besked som ingen människa vill ha, förstår honom fullt ut men det gör så ont att veta att han gett upp. Varför skulle detta hända, varför? Han har skrivit under de papper som krävs och nu får han ingen annan medicin än antibiotika - helt och hållet upp till hans kropp att rida ut stormen nu. Utan morfin kommer smärtorna att bli outhärdliga - man ser hur ont han har trots att han sover djupt. Nästan lika ont gör det för oss anhöriga att se honom plågas - fast i själen.
Ingen människa förtjänar det här - och speciellt inte min morfar - finns ingen jag ser upp till mer än honom! Min mormor och morfar är det godast, snällaste människor jag känner och det finns INGEN som helst rättvisa i världen när han ska plågas så här!!!

onsdag 7 januari 2009

Skratt

Måste avsluta min deppdag med ett gott skratt så jag kommer på banan igen...


Så arg..

Idag känner jag mig bara trött och arg på allt och alla i hela världen.

På jobbet strular uppdateringen till rapporteringssystemet (som vanligt i kvartalsbokslut), nu måste vi ringa IT varje gång vi vill ha rapporten uppdaterad vilket är var tionde minut vissa gånger - tidskrävande, irriterande och jäkligt uppretande. Radion på jobbet bara brusar, sedan Rix FM togs bort får jag bara en massa brus. Måste ladda ett USB minne så jag kan köra musiken genom den (vilket gör datorn ännu segare). Idag har jag snurrat runt på Crystal Lights sex låtar samt Karin Ströms Silent Night - inte helt fyskam det heller men efter 11 timmar på repeat kan ni ju tänka er själv...

Stack iväg på fm till företagshälsovården och alltid när jag kommer därifrån är kroppen helt slut, får som feberfrossa. Hackade tänder hela vägen tillbaka till jobbet innan jag fick värma mig på en kopp kaffe. På em var det dags igen för en ny bilfärd - hämta mamma på jobbet och skjutsa henne hem till oss. Chefen tittade på mig när jag rusade förbi med ett "jag kommer snart " och sa att snart får du en hjärtattack. Jaja är väl att ta i kanske men visst är det inte bra att hålla på som jag gör, men hur ska man bete sig då? Kan ju inte säga upp mig utan att ha fått ett nytt jobb, och vad ska det vara för jobb?

Efter mycket strulande lyckades jag rapportera det jag skulle för dagen och tror mig ligga bara till inför stora rapporteringsdagen på fredag - med betoning på tror. Har inte den blekaste aning om vad det är jag har rapporterat, minns inte en enda siffra. Förlitar mig helt på mina låååånga att-göra-listor, gäller bara att jag fått med allt på listan!

Väl hemma börjar ringandet om morfar, dagens händelser och värden ska rapporteras till alla närstående och morgondagens besökstid ska fyllas med besökande. Är måttligt förvirrad även här, vem sa vad till vem och vilket dag skulle vad hända på, har han opererats eller ska han opereras eller var det både och? Hur som helst tror jag vi kom fram till följande idag, mormor, och två mostrar åkte in till 14 och hann säga hej innan de blev utmotade ur rummet för såromläggning. Sedan drogs han iväg för röntgen, ultraljud, ingrepp i axeln (tömning av var samt isättande av dränage) samt att han fick ett Port-A-Cath insatt. Morfar kom inte tillbaka förren 18.15 och då var han helt borta efter att ha varit nedsövd och av all smärtlindring. Sänkan har börjat stiga igen och fm värde var 283. Läkarna varnar än en gång för det allvarliga läget men vill samtidigt inte att vi ska sluta hoppas, för varje gång de gör ett ingrepp så hoppas de att det är roten till allt de onda de tar bort. Tröstlöst känns det iaf...vill ha min morfar tillbaka som han var innan!

Hade ännu ett samtal kvar att klara av - Xbox support - och efter en lång väntan blir jag kopplad till en handläggare som berättar att vår konsoll är tillbakaskickad till Tyskland eftersom vi inte öppnat dörren trots att de varit hit tre gånger och dessutom lagt ett kort i brevlådan. Säger bara BULLSHIT! Visst kan de ha varit hit tre gånger, men jag har faktiskt ett jobb att sköta, dessutom lovade de att ringa innan de åkte ut med den och jag har givit dom fyra (!!!) nummer och de har inte ringt på ett enda. Sen undrar jag ju vilken brevlåda de lagt kortet i??

Tänkte lugna mina nerver med lite musik medan jag laddade min mp3, men hallå, grafikkortet i datorn nere har gått sönder och datorn stängs av stup i kvarten.

Så nu sitter jag här med en trasig varmvattenberedare, en trasig dator, en xbox i Tyskland, brus i radion, direktförbindelse med IT-supporten, en morfar på sjukhus, tre griniga ungar som inte vill sova, ett hus som ser ut som någon sprängt en bomb i, en hjärna i total kollaps, ingen som helst ork att ta tag i nåt, trött som jag vet inte vad och funderar - ska det vara så här?

Hmm blev ett långt dystert inlägg det här, men ibland är livet. Bara att kämpa vidare och låta morgondagen bli en en bättre dag med massor av positiv energi och glädje (är ju tanken som räknas eller hur...)

tisdag 6 januari 2009

Nej, nu blir det en kopp kaffe och senaste numret av Allt i Hemmet i väntan på att främmandet dyker upp. Det kallas livskvalitet...


Me like...

Davidoff - Cool Water Woman är verkligen en bra varje dag parfym. Luktar inte för starkt utan bara gott =)

Beställde en ny flaska från min pappas sambo som jobbar på Silja Line och igår var pappa hit med den. Bra för min var helt slut.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Escada - Moon Sparkle är en annan favorit. Också en perfekt varje dag parfym.~

Fick denna av min man när han var till Paris förra året. Escada har en serie med en ny doft varje år där iaf 9 av 10 luktar jättegott.

måndag 5 januari 2009

I natt kan de bli störst


Tänk vilken härlig känsla det måste vara att slå Kanada i Kanada med 20 000 kanadicker på läktaren. Sverige har inte vunnit Junior-VM sedan 1981 (första och enda gången), så visst är det på tiden, och ska något lag klara av det så är det kanske årets team. Oj vilken lång natt det kommer att bli, känns lite jobbigt att behöva vara vaken hela natten för att kunna se på hockey. Men jag vill ju inte missa finalen! Har det varit vanlig arbetsdag i morgon har jag inte suttit uppe hela natten och degat, men nu är jag ju ledig hela fm, kan sova nästan hur länge jag vill. Åja, jag får främmande strax efter 10 så jag får nog ta och masa mig upp i niotiden. Sedan blir det en tur till sjukhuset för att träffa morfen och slutligen kanske någon timme på jobbet. Håller tummarna för småkronorna nu, även om ett silver inte är fy skam det heller.

Fick en glad överraskning i går när jag läste av elmätaren, från att ha förbrukat 30 000 kWh per år har vi gjort av med samma mångd under 1,5 år *yiihaaa*. Tänk att våra investeringar i tilläggsisolering av vind, byte av elrediatorer samt inköp av en luftvärmepump äntligen har visat sig i elförbrukningen oxå =)

Bokslut

Då var det äntligen dags för årets största händelse - årsbokslutet. Förra året var jag helt ny på min tjänst och funderade om det verkligen var möjligt att jag skulle lära mig allt det där, och nu ett år senare inser jag att det var inte riktigt lika svårt som det såg ut att vara. Visst det är mycket att komma ihåg och viktiga saker som absolut inte får glömmas. Men som alla andra jobb blir det en vanesak. Önskar bara jag hade orken att helhjärtat satsa på det jag gör, att utvecklas för att så småningom vara redo för nya utmaningar. Nu står jag och stampar i samma ruta månad efter månad, trivs inte att ha det så. Vill inte vara trött, orkeslös och ha en hjärna full med fluff - vill ju vara sprudlande glad och full med energi. Men den dagen kanske kommer den också...hoppas...

söndag 4 januari 2009

Söndag kväll

Mannen sitter i limmon på väg till Arlanda för att flyga sin kos till andra sidan jordklotet, själv är jag så trött att jag bara väntar på läggdags.

Som om årets början inte redan vore jobbig så har varmvattenberedaren (som vi bestämt skulle klara sig tills mannen kommer hem nästa gång) börjat läka på tre ställen. Bara att slita ut skåpet närmast beredaren och nu står den parkerad i vår lilla, lilla hall *suck*. Bara till att ringa försäkringsbolaget i morgon =(
Dags att ta itu med strykningen kanske och dammsuga av lite så kanske det är dags att sova sen. Måste ladda in lite ny musik i mobilen också =)

2009

Fyra dagar in på det nya året har det inte hänt så mycket skoj, jo en sak har iaf varit rolig. Småkronornas framfart i junior-VM. Älskar hockey och jämfört med herrarna så är juniorernas matcher ljuvligt roliga att se. Fart och fläkt, snygga pass, soloåkningar och ett och annat misstag, men vadå, de är ju där för att lära sig. Önskar bara min morfar fick uppleva dessa matcher också, han är normalt spikad framför soffan när det är hockey, men nu är han tyvärr spikad i sängen ist. Men matchen i går var det kanske tur han inte såg för den hade alldelens för mycket spänning i sig.

Hmm vet inte vad som hände med mina nyårshälsningar från mobilen. Skickade först till alla i min telefonbok på jobbarmobilen, och de verkar ha gått fram som de skulle. Skickade från min privata mobil till sex personer strax före tolv och då slog det slint för telefonf*n. Tydligen fick en del av dom 4-6 likadana meddelande i går(!!!) medan en del inte fått en enda ännu. Fattar ingenting!

Morfar då? Jo han fortsätter att kämpa på, natten mellan fredag och lördag hamnade han på hjärtintensiven med nya hjärtflimmer, men på morgonkvisten blåste de faran över och skickade tillbaka han till infektionskliniken. När vi kom in hade han varit vaken från och till hela em och jag fick tom i honom några små skedar nyponsoppa och glass. Har väl aldrig varit så lycklig över att se en vuxen människa äta så lite soppa. Sänkan har sjunkit från 300 till 200, värden på över 200 tyder på väldigt kraftiga inflammationer i kroppen. Tydligen har de inte sett någon med så svåra infektioner och inflammationer i hela kroppen och blodomloppet som fortfarande är vid liv. Visar ju tydligt vilken kämpe han är men också att vi inte kan veta hur det hela kommer att sluta. Ju fler dagar han ligger i detta tillstånd så minskar ju chanserna för att han orkar bli frisk. Usch jag orkar inte tänka på det, men hela tiden kommer mina tankar tillbaka till honom.

Känns ju inget bättre att min allra bästa vän genomlider ett helvete just nu, vill ALDRIG vara men om något liknande själv. Hoppas det reder ut sig och att hon får all den hjälp hon behöver för att bli hel och frisk igen.
Vill bara krypa ner under täcket och aldrig mer kliva ur...

torsdag 1 januari 2009

Nyopererad

De valde till slut att operera morfar då faran att inte operera var större än att låta bli. Operationen gick bra och de sög ur en massa var och vätska ur fingret och leden. Han hade rejält ont när han kom upp på avdelningen igen, men alldelens innan vi kom så fick han morfin och sedan sov han lugnt vidare. Han tittade upp och hejade på oss när vi kom dit men sedan kom det mest lite grymtningar och fnysningar. Han såg så liten och skör ut där han låg. Den vänstra handen och en bit upp på armen var röd och svullen av infektionen som har letat sig upp från ringfingret genom blodådran upp mot armhålan där han också var rejält röd och svullen. Läget är fortfarande oförändrat men de hoppas att operationen och antibiotikan ska göra att infektionen avtar och hans kropp för tid till återhämtning och läkning. Finns ingenting som är så fysiskt krävande som en läkningsprocess och att dessutom vara tvungen att hela tiden försöka motarbeta en agressiv infektion, min stackars morfar springer flera maraton om dagen just nu. Och det gör han på lite sockerlösning och antibiotika.

Läkarna vill inte ge några löften utan vi lever helt enkelt på hoppet och tar en dag i sänder. För det mesta lyckas jag övertyga mig själv om att det här går vägen, morfar är stark och envis som få, men i lite tyngre stunder så känns det hopplöst. Men det är klart han fixar det!

Pratade i bilen hem om mormor och morfar och hur envisa dom är när det mitt i konversationen slog mig att jag känner en till som är likadan. Är ju inte mitt fel att jag fick tjurskallegener från två håll. Vet inte hur många gånger jag fått skäll från läkare och tandläkare att jag skulle ha kommit tidigare, men man vill ju inte verka mjäkig heller. Jag har dessutom en extremt hög smärttröskel, så det ska mycket till innan jag tycker det är dags att ta hjälp.

Läget är oförändrat

Vet inte om jag ska ta det positivt eller negativt att han inte blir bättre. Från att ha varit kritiskt i måndags till att bli stabilt på tisdagen så har det inte hänt ett jota. Varför blir han inte piggare? Tydligen är ett av hans fingrar inflamerat och fult och troligtvis orsaken till alla infektioner i blodet och resten av kroppen, men han är för dålig för att sövas och opereras. Är otroligt tacksam för att han ligger under så sträng bevakning för vi vet ju tyvärr vad en liten infektion i en tå eller finger kan leda till om man inte får rätt behandling *ryser*.

Vi hade en lugn nyårsafton med alldelens för mycket god mat och efterrätt. Och hela tiden var tankarna hos morfar som fick ligga där alldelens själv på nyårsnatten. Ska ta en promenad till jobbet nu och sedan blir det en tur till morfen.